Författare: Nynäshamns Släktforskarförening (Sida 7 av 9)

Månadsmötena april och maj försvann i Covid 19/Corona, September och oktober gick i viss mån samma väg, fast inte helt för oktober.

Vi ville prova något nytt så medlemmarna i alla fall fick lite för medlemsavgiften. Vi höll mötet virtuellt med Microsoft Teams. Maria Landin höll ett mycket intressant litet föredrag om sevärdheter i Nynäshamns kommun och berättade om runstenarna och bakgrunden till texterna på dem.

© foto Helene Skoglund

Maria Landin höll på tisdagen ett föredrag på länk för Nynäshamns släktforskarförenings medlemmar. Den digitala resan gick längs de tusenåriga vägarna från Djursnäs till sjön Styran – och handlade bland annat om runstenar.

Nynäshamns släktforskarförening har sedan i våras ställt in alla fysiska medlemsmöten där vi brukar ha en föredragshållare. Under tisdagskvällen hade vi dock premiär för vårt första digitala medlemsmöte, där hela 19 deltagare var med och lyssnade på föredraget.

Det var Maria Landin som i ord och bild berättade om vad man kan hitta i området kring Västra Styran i Ösmo och en del av den så kallade ”Runstensvägen”.

– Det är en perfekt utomhusaktivitet som man kan göra i tider som dessa, sa hon.

I Nynäshamns kommun finns 28 runstenar som alla har kors, och alltså är från den kristna tiden. För tusen år sedan lyste de i vitt, rött och svart längs viktiga vägar och vattenstråk, med sina budskap om var gränser gick, om viktiga personer och om vilka som var släkt med vilka.

Bara tio procent av alla runstenar i landet är resta över män som dött i vikingatåg utomlands, men det finns en föreställning om att det är många fler, berättade Maria Landin.

– Nittio procent av alla stenar restes alltså över vanliga hederliga bönder.

Kvinnor var inte myndiga under vikingatiden. Ungefär 12 procent av stenarna är ändå resta av kvinnor, vilket tyder på att dessa just då satt på familjens förmögenhet, troligtvis efter att ha ärvt. Antingen var änkor eller utan bröder. Ett exempel är stenen i Klastorp som har texten: ”Disälv och Inga läto resa denna sten efter Slode, sin fader.”

Resan gick sedan vidare förbi järnåldersgravfältet vid Byggningabacken.

– Före kristendomen hade varje by en sådan här ”ättebacke”, ett gravfält där man begravde sina familjemedlemmar.

Maria Landin visade också runstenen i Vansta, som är en så kallad Ingvarssten. Dessa berättar om en dödlig vikingafärd österut mot Bagdad. På stenen i Vansta står: ”Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som blev död i Ingvars följe, och efter Torsten och Östen, Alvhilds son”. Den här stenen brukar kallas ”Tostestenen” här i trakten och är en av 25 Ingvarsstenar som finns i Mälardalen.

Den digitala runstensresan stannade vid Berga i Sorunda, även om det finns fler runstenar att besöka i kommunen. På stenen i Berga står det ” SværtingR ok Kari ok Guðmundr ok Skari ok Knutr ræistu stæin þenna æftiR Otrygg, faður sinn, es fell i liði Guðvis”, alltså: ”Svärting och Kåre och Gudmund och Skåre och Knut reste denna sten efter Otrygg, sin fader, som föll i Gudves följe”.

Texten berättar om ytterligare en av flera kända resor till England där gäld skulle betalas av den engelske kungen för att landet skulle skonas från vikingaräder.

Helene Skoglund

Maria Landin höll ett mycket intressant föredrag om rysshärjningarna i våra trakter, tyvärr var det inte så många närvarande, troligen på grund av Corona.

Laurentius Weldt, präst i Ösmo församling (1692-1731), avbildades utan höger hand synlig. Porträttet hänger i Ösmo kyrka.
Foto: Copyright © Helene Skoglund

Under Nynäshamns släktforskarförenings senaste medlemsmöte berättade lokalhistorikern och författaren Maria Landin om rysshärjningarna sommaren 1719.

Kartan som hon visade, över våra trakter här på södra Södertörn, talade sitt tydliga språk:

– Ryssarna brände över 200 gårdar och torp i våra trakter.

Bakgrunden hittas i det Stora nordiska kriget som rasade mellan 1700 och 1721. Fredsförhandlingarna med Peter den store i Ryssland hade gått i stå och när Karl XII dog år 1718 beslutade den ryske tsaren att han skulle sätta press på Sverige.

Den 11 juli siktades vid Söderarm hela den samlade den ryska flottan. Vårdkasarna började brinna. Men det svenska försvaret fanns vid Vaxholm och vid Karlskrona. Östkustens skärgårdsbefolkning lämnades åt sitt öde.

– Attackerna gick väldigt fort. Landsort brändes den 15 juli, Nynäs den 16 juli och Muskö den 17 juli. Den 21 brändes Södertälje och den 22 juli Trosa.

Vi har en del sägner, men också namn på platser, som lever kvar efter rysshärjningarna. Men det är ändå ovanligt få, sa Maria Landin.

En är sägnen om prästen Laurentius Weldt i Ösmo som skulle ha hindrat ryssarna att plundra kapellet vid Nynäs gods. För att låta bli skulle ryssarna ha bett honom offra sin högra hand, vilket skulle bevisas av det porträtt som i dag finns i Ösmo sakristia, där Weldt är målad utan höger hand synlig.

– Det är högst osannolikt att det stämmer, det finns skrifter bevarade av honom både före och efter, och han skriver likadant. Rent teoretiskt skulle han förstås ha kunnat vara vänsterhänt, men troligtvis inte. Den här berättelsen finns i andra socknar, bland annat Hölö, sa Maria Landin.

I en annan sägen figurerar ”Oxa backe” nära Fållnäs, som lär ha fått sitt namn då ryssarna ska försökt ha kört bort Sorundas kyrkklockor, men varit tvungna att lämna dem på platsen för att de var för tunga. Det är inte heller troligt att det stämmer, sa Maria Landin.

– Om ryssarna hade dragit förbi där hade gårdarna upp till kyrkan inte klarat sig. Att Sorundabygden klarade sig så bra, är tack vare förkastningsbranten vid Fituna. Där gick det inte att ta sig i land.

Ryssarna skulle också vara inblandande i anläggandet av Dragets kanal, sägs det. Men kanalen fanns redan tidigare.

– Det första belägget jag har hittat för Dragets kanal, är från 1702. Då vill markägaren Törnflycht muddra upp sundet och starta krog där, sa Maria Landin.

Så kallade ryssugnar då?

– Sådana konstruktioner är svåra att datera, de har använts länge, ända från stenåldern. Man har länge haft behov av att laga mat, till exempel i samband med kolning i skogen eller vallning av djur.

Nej, att ryssarna skulle ha hunnit anlägga Dragets kanal, bygga ”ryssungnar”, köra kyrkklockor och en massa andra saker, är föga troligt.

– Man ska komma ihåg att de var här mellan den 11 juli och 18 augusti, sa Maria Landin.

En ytterst detaljerad sägen är dock den om silverskatten på Yxlö, där man också har hittat två av tre skatter som berättats vara nedgrävda.

– Man ska absolut inte förakta sägnerna, framförallt lär de oss mycket om forna tider.

Referat Helene Skoglund

Årsmötet stödde på problem i sista minuten, vi var tvungna att flytta till KonstPoolen då vår ordinarie lokal var under ombyggnad och inte var blivit klar i tid.

Foto Copyright© Helene Skoglund

I år blev årsmötet i sista minuten drabbad av ett allvarligt förhinder, ett förhinder som kunde ha kullkastat hela mötet.

Vår normala möteslokal på Vikingavägen 15 i bostadsrättsföreningen Månberget, var under ombyggnad, köket skulle bytas ut. Detta skulle ha varit klart i god tid innan årsmötet så lokalen kunde användas även om köket inte var klart. Dagen innan mötet fick vi ett samtal från Anders Lövgren, vår kontaktman på Månberget, att hantverkarna inte på långa vägar var klara, hela lokalen var fylld med grejor som skulle vara i köket.

Det klarade sig då Anders Löfgren tog kontakt med KonstPoolen lite längre uppe på Vikingavägen så vi kunde vara där med kort varsel. Tack till Anders Löfgren och Maria Oscarsson Marle som löste det så snabbt åt oss.

Själva årsmötet gick bra och smidigt. Den inleddes med en tyst minut för att minnas de medlemmar som hade gått bort under 2019. Sedan var det dags att välja mötesfunktionärer Ingvar Axelsson blev vald till mötesordförande, ett uppdrag han har skött med den äran nästa alla åren sedan föreningens start, Helene Skoglund blev vald till mötessekreterare, även det ett uppdrag hon har skött med den äran på samtliga årsmöten sedan starten. Kerstin Norin och Keth Andersson valdes att justera protokollet och vara rösträknare vid behov.

Vi har en fin dirigentklubba som Ingvar har skänkt oss, den hade jag lyckats glömma hemma, så i stället fick vi ta till den lite ovanliga klubban ni ser på bilden.

Styrelsens verksamhetsberättelse och bokslut blev godkända utan problem, samma sak med verksamhetsplanen för 2020. Det beslutades om oförändrad medlemsavgift för 2021 men det flaggades för att den kan komma att höjas till 2022, detta med anledning av att förbundsavgiften till Släktforskarförbundet höjs successivt under några år framöver.

En motion hade lämnats in om en stadgeändring, styrelsen hade rekommenderat avslag på motionen och det blev även mötets beslut.

Sedan var det dags för valen, det skulle väljas ny kassör och en ny ersättare till styrelsen.

Till kassör för två år valdes Christina Knutsson och som ersättare för ett år valdes Anita Brink. Övriga personer i styrelsen var antingen inte på val eller föremål för omval, så styrelsen ser numera ut som följer efter årsmötet och det konstituerande styrelsemötet:

Ordförande Hans-Peter Stülten, på val 2021

Vice ordförande Maria Landin, på val 2022

Kassör Christina Knutsson, på val 2022

Sekreterare Helene Skoglund, på val 2021

Ledamot Nanne Brödjegård, på val 2022

Ersättare Sandra Wictorin, på val 2021

Ersättare Per-Olov Nilsson, på val 2021

Ersättare Anita Brink, på val 2021

Övriga förtroendevalda, revisorer och valberedning var omval på samtliga poster.

Valberedningen rekommenderade att ombud till ABF:s års- och halvårsmöte utses av föreningens styrelse, detta blev även mötets beslut.

Med detta var själva årsmötet slut och man gick över till att fika och handla från bokbordet.

Referat Hans-Peter Stülten

Året inleddes traditionsenligt med Släktforskningens dag den 18 januari

Vi var som vanligt på Nynäshamns bibliotek för att orientera om släktforskning. Maria Landin höll ett uppskattat föredrag i indelta båtsmän på Södertörn.

Foto Copyright © Helene Skoglund

Under Släktforskningens dag berättade Maria Landin från Nynäshamns släktforskarförening om båtsmän, de indelta soldaterna som förr tillhörde flottan.

Nynäshamns släktforskarförening fanns på plats i biblioteket i Nynäshamn under Släktforskningens dag den 18 januari och det var ett fyrtiotal personer som hade kommit för att höra Maria Landin berätta om båtsmän.

Gårdarna delades in i rotar som fick försörja en soldat eller en båtsman. Båtsmännen tilldelades ett båtsmanstorp, där de fick bruka jorden, men rotebönderna var skyldiga att i viss mån se till att underhålla båtsmanstorpet. I våra trakter finns flera kvar.

Ibland ser man också något som kallas ”fördubblingsbåtsmän” i de gamla husförhörslängderna. De var ersättare till båtsmannen, och skulle ta över om båtsmannen kallades in och dog.

Den nya soldaten på båtsmanstorpet tog inte bara över torpet, utan ibland även änkan efter sin företrädare. Det förekom bland annat bland präster, och kallas att ”konservera” änkan. Men soldaten tog också över den gamla soldatens efternamn, berättade Maria Landin.

– Det har ni säkert stött på om ni har soldater i er släktforskning, att helt plötsligt heter de något annat. Soldatnamnet är inget släktnamn, utan kopplat till yrket.

Soldatnamnen anspelade ofta på bra egenskaper för en soldat, som ”Rask”, ”Frisk” eller till exempel syfta på soldatens längd.

– Vilket förstås kunde bli lite lustigt om den efterföljande soldaten inte var lika reslig, sa Maria Landin.

Men är också vanligt med soldatnamn som är naturnamn, eller som har koppling till den trakt roten fanns i.

I våra trakter hamnade många båtsmän i klammeri med rättvisan. Maria berättade bland annat om båtsmannen Örn, som lejts av en dräng som tjänade på Arbottna på Muskö, att skjuta ihjäl stadskamreren Carl Segerlund 1757.

I Muskö sockens dödbok från 1757 har prästen gjort en anteckning om det hemska mordet: ”1757 marti 27 stadskamreren Carl Segerlund på Arbotna blev om ottan i sin cammare af en gudlös mann genom fönstret ihjälskjuten”.

– Det ansågs extra allvarligt att han sköts när han låg och sov i sin säng.

Gärningsmännen avrättades vid galgbacken i Jordbro.

Foto copyright © Helene Skoglund

Utöver Maria Landins föredrag var det även flera av våra medlemmar som hjälpte besökare med släktforskningsfrågor, vårt bokbord var också uppskattat och vi fick ett par nya medlemmar i föreningen.

Den 10 december hade vi vårt sista möte för året. Utöver forskarstuga höll Anita Brink även ett litet föredrag om sin forskning som omfattar såväl adel som borgare.

Lotteri var det också med många glada vinnare. Vårt kaffegäng hade fixat lussebullar, glögg och pepparkakor så det blev ett riktigt julmöte.

Anita Brink. Foto copyright © Hans-Peter Stülten

Den 10 december hade vi vårt avslutande möte för säsongen, som vanligt när det var sista mötet höst och vår var det forskarstuga där vi hjälpte varandra med olika släktforsknings problem. Men innan vi grävde ner oss i alla problemen höll Anita Brink ett mycket uppskattat litet föredrag om sin släktforskning och vad hon har hittat under resans gång, det var såväl borgare som adel som dök upp i forskningen.

Den här gången var det en kortversion av föredraget, men Anita har lovat att återkomma med en längre version i framtiden, det ser vi fram emot.

Vi hade även ett litet lotteri med många priser från vårt lager av böcker och CD/DVD skivor, det blev många glada vinnare, som nu har fått kompletterat sitt släktforsknings bibliotek.

Britt och Sandra m.fl hade fixat lussekatter, glögg, pepparkakor och vad som annars hör till ett riktigt Lucia/Julmötte.

Den 12 november hade vi besök av Eva Johansson som berättade hur man forskar om sjöfolk. Ett mycket intressant föredrag med mycket nytt och matnyttigt om sjöfolken. Eva är även författare till boken ”Släktforska om Sjöfolk”

Eva Johansson Foto copyright © Helene Skoglund

Den 12 november gick vi till sjöss under medlemsmötet i Nynäshamns släktforskarförening. På plats för att berätta allt om hur man forskar om sjöfolk fanns Eva Johansson, författaren till boken som heter just ”Släktforska om sjöfolk” utgiven av Sveriges släktforskarförbund.

År 1180 fanns 3 581 segelfartyg registrerade i Sverige. 1910 fanns endast 1 635. Då hade i stället ångfartygen blivit fler, berättade Eva Johansson. För att hålla reda på de svenska sjömännen skapades sjömanshusen i mitten av 1700-talet.

– Som mest fanns det 40 sjömanshus längs de svenska kusterna, berättade hon.

Det svenska företaget Arkiv Digital, som många släktforskare i dag använder i sin forskning, har i dag hunnit digitalisera alla sjömanshusarkiven. De innehåller inte samtliga handlingar som finns kopplade till sjöfart, och handlingarna är inte lika strukturerade som kyrkoarkiven (till exempel husförhörslängder och födelseböckerna), men där finns ändå mycket att hämta för den som söker sina sjöfarande släktingar.

Eva Johansson rekommenderade att man börjar leta i inskrivningsböckerna.

– I husförhörslängderna har ofta prästen skrivit ”sjöman” och vilket sjömanshus personen var inskriven i. Ibland finns även personens särskilda nummer. Med hjälp av uppgifterna kan man gå till det aktuella sjömanshuset och börja titta i inskrivningsboken.

I handlingarna kan man till exempel få reda på när personen gick till sjöss genom det aktuella sjömanshuset första gången, men också personliga uppgifter som längd, hälsotillstånd och i viss utsträckning utseende.

I mönstringsliggarna kan man få en bild av vad personen gjorde ombord, till exempel om han var eldare, lättmatros eller jobbade i köket ombord. Det ska sägas att det även fanns kvinnor som jobbade till sjöss, men de är långt ifrån lika många som männen – framför allt under 1700- och 1800-talen.

I sjömansrullan finns uppgifter som besättningslistan, så att man kan se vilka som fanns ombord samtidigt. Men man kan också få uppgifter om avmönstringar. De som mönstrade av i utländska hamnar kan till exempel ha drabbats av sjukdom ombord och behövde sjukvård.

Lite mer svårtillgängliga handlingar är gratialansökningar (ansökningar om pension). Dem får man söka på det landsarkiv som det aktuella sjömanshuset är kopplat till, eftersom handlingarna ofta inte är digitaliserade.

– Men hittar man dem kan man stöta på fantastiska berättelser som ger mycket för att man ska få en bild av hur sjömannen och hans familj levde, sa Eva Johansson och visade ett exempel från 1809 där en sjömansänka ansökte om bidrag för att försörja sig själv och den femåriga sonen efter makens död.

Den 9 november var det Arkivens Dag. Vi var som vanligt på biblioteket för att berätta om släktforskning. På grund av vattenskadan tidigare i höst var vi i år i konsthallen.

Mysterier och släktforskning på Arkivens dag

Nynäshamns släktforskarförening deltog lördagen den 9 november i Nynäshamns biblioteks evenemang Arkivens dag. I Konsthallen en trappa ner hade bildarkivet öppet för allmänheten. Fina gamla bilder från trakten förr visades på väggen med hjälp av en projektor, och rörliga bilder visades i ett annat rum.

Vi släktforskare hade tagit med oss våra datorer och släktforskningsdatabaser för att visa folk hur lätt det är (nåja, ibland i alla fall) att ta reda på mer om sin släkt, genom att använda sin dator hemma. Det var jätteroligt att få så många besökare som sökte efter sin släkt från norr till söder.

Under dagen fick också bildarkivet ett riktigt mysterium att bita i. En besökare lämnade in ett fint gammalt fotoalbum med mängder av bilder på svenskamerikaner i Utah, USA. Albumet hade hittats i Sorunda. Eftersom detektivarbete är en vanlig syssla för oss släktforskare började vi försöka luska i vem albumet kan ha tillhört. Om vi kommer att lyckas återstår att se, men spännande är det!

Foto copyright © Helene Skoglund
Bildarkivet fick in ett fint gammalt album som var ett riktigt mysterium.

Den 9 oktober höll Keth Andersson ett mycket intressant föredrag om skogsfinnar. Bl.a. berättade hon att många som tror de har valoner i släkten egentligen har skogsfinnar.
Allt som allt ett mycket bra föredrag med en mängd ny information.

Foto Copyright © Helene Skoglund

Den 8 oktober hade Nynäshamns släktforskarförening sitt andra medlemsmöte för hösten. Då berättade den rutinerade släktforskaren Keth Andersson, Nynäshamn, om den grupp människor som tidigare brukade kallas ”svedjefinnar”, men som numera går under benämningen skogsfinnar.

–Svedjefinnar blir missvisande eftersom de inte enbart ägnade sig år svedjebruk, utan också åt traditionellt jordbruk, boskapsskötsel, jakt och fiske, sa hon.

Keth Anderssons berättelse om de finska emigranterna startade under medeltiden. Men det är först från 1500- och 1600-talen som det finns skriftliga källor i form av kyrkböcker som berättar om flyttningarna från Finland, som ju då var det svenska rikets östra del.

Ofta var det befolkningen i Savolax och Tavastland som flyttade. Än i dag är krig en orsak till att människor flyr, och som en av ”pushfaktorerna” nämns flykt från det så kallade ”klubbekriget” 1596-1597.

Men anledningarna var flera. Överbefolkningen i området kan ha varit en orsak, och styret i Finland en annan. Den finske överståthållaren Flemming nämns ofta som en hård och grym härskare, som bland annat bestämde att allmogen måste härbärgera och utfordra de svenska soldaterna som skulle slåss mot Ryssland i Finland. De fattiga torparna såg helt enkelt ingen annan utväg än att fly till en lugnare del av riket.

Många bosatte sig i Värmland, delar av Norrland, Närke och Sörmland. En del flyttade också in på den norska sidan.

En hel del av skogsfinnarna var smeder. Därför är det vanligt att folk med smeder i släkten som tror att de är av vallonsläkt i stället får reda på att deras ursprung kommer från skogsfinnarna, berättade Keth.

–Tidigare försökte folk dölja det. Det ansågs inte lika fint som att ha valloner i släkten, vilket naturligtvis är väldigt dumt.

Bara under 1500-talet flyttade cirka 13 000 finnar till den svenska sidan.

Referat Helene Skogkund

Söndagen den 15 september fanns Nynäshamns släktforskarförening också på plats i Sjötelegrafen i Nynäshamn för att visa folk hur man släktforskar. Vi fick en mängd förfrågningar och kunde leta fram en hel del förfäder på plats. Vi fick även några nya medlemmar efter vårt lilla evenemang.
På bilden håller Helene på att hjälpa en besökare att få information om sina anor.

Foto Copyright © H.-P. Stülten

På månadsmötet i september höll Maria Landin ett mycket intressant föredrag om landsbygden i förvandling, illustrerat med gamla kartor så vi kunde se hur bl.a Sorunda har förvandlats genom århundranden.

”Äng är åkers moder” hette arkeologen och lokalhistorikern Maria Landins föredrag som startade Nynäshamns släktforskarförenings höstsäsong. Det var en resa i landsbygdens förändring genom tiderna från järnålderns ensamgårdar med släktens gravplats eller ”ättebacke” intill, via framväxande bondbyar med smala tegar till 1800- och 1900-talens större gårdar och odlingsenheter.

Uttrycket ”äng är åkers moder” grundar sig i ängens och åkerns beroende av varandra förr, förklarade hon.

–Ängens gräs var djurens föda under vintern och gödslet från djuren gav näring till odlingen. Ju fler djur man kunde hålla, desto mer kunde man också odla.

Berättelserna utgick från lantmäteriets kartor. Maria visade vackra kartor från trakten, bland annat från Källsta i Sorunda. Utifrån dem beskrev hon de olika ”skiften” som gjordes då man organiserade odlingsmarken på olika sätt. Några var solskiftet under medeltiden, storskiftet 1773 och laga skiftet 1870.

Från järnålderns ensamgårdar växte det under medeltiden fram byar där flera gårdar låg samlade. Jordtegarna var placerade utifrån hur gårdarna låg. I senare skiften organiserades markerna annorlunda.

–På kartorna från 1600- 1700- och 1800-talen syns hur både marker och gårdar förändras. Många kartor är också väldigt detaljrika med kvarnhjul och annat inritat, berättade Maria.

De ritade gårdarna har detaljer som avslöjar hur många familjer som bodde där. I ett exempel från Källsta syns fyra skorstenar eller ”rökar” på en av gårdarna. Det betydde att det bodde fyra familjer där.

–Jag rekommenderar verkligen att man använder lantmäteriets kartor i sin släktforskning, man får mycket information. Bland annat finns det så kallade förrättningsakter till kartorna där man kan se vilka människor som bodde i gårdarna.

När befolkningen ökade under 1800-talet – effekten av ”freden, vaccinet och potäterna” – behövdes mer odlingsbar jord. Man började då att dika ur sank mark. I Sorunda (som betyder ungefär ”det sörjiga hundaret”) dikades ”Dyarna” mellan Torp och Spångbro ur.

–Det började man med 1873, innan dess var det ett vattenlandskap där, helt annorlunda än i dag.

500 hektar åkermark skapades efter utdikningen. Det var tung lerjord, men tiden var mogen för att man skulle kunna bruka sådan jord; nymodigheten järnplogen gjorde det möjligt.

Under medlemsmötet gav även ordförande Hans-Peter Stülten en kort rapport från släktforskardagarna i Borås. Det hölls också ett extra årsmöte där föreningen valde en ny kassör, då vår tidigare kassör tvingades avsäga sig sitt uppdrag. Till kassör valdes Per-Olov Nilsson, ledamot i styrelsen, som kommer att inneha posten fram till nästa årsmöte under våren.

Ett spännande föredrag i vår förening den 9 april 2019

Den 9 april hade vi besök av Lars Ericson Wolke som berättade mycket intressant om stortjuven Lasse-Maja.

Lasse-Maja har ju lämnat sår efter sig i såväl domböcker som fängelserullor och inte minst i en egen biografi. Då Lasse-Maja inte kunde vara sig läsa eller skriva är det en okänd spökskrivare som har författat den.

Lasse-Maja – en kändis i samhällets utkant

Lars Ericson Wolke. Foto copyright © Helene Skoglund

De flesta har nog hört namnet Lasse-Maja. Kanske i kombination med orden stortjuv och kvinnokläder. Men vem var han? Lars Ericsson Wolke, författare, militärhistoriker och professor vid Försvarshögskolan, gästade oss den 9 april för att berätta.

Som vanligt inom släktforskningen får man alltid reda på mer om en person som har begått brott, sa Lars Ericsson Wolke inledningsvis. Och när det gäller Lasse-Maja finns det mycket att hitta. Wolke har följt Lasse-Maja i historiska källor som kyrkböcker, fångrullor och domböcker, bland annat för att jämföra med de memoarer som huvudpersonen själv gav ut 1838-1839. Hans bok om denna kändis i samhällets utkant ”Lasse-Maja: stortjuven som blev författare och legend”, kom 2017.

Lasse-Maja föddes som Lars Larsson Molin år 1785, som son till en sockenskräddare i Ramsbergs socken i Västmanland. Hans brottsliga bana började i tonåren när han stal pengar från sina föräldrar. Han rymde först hem till sin kusin Maja – därav ”artistnamnet” senare – som inte bodde långt därifrån. De två tonåringarna rymde sedan tillsammans och tog tjänst som pigor. Det var första gången Lasse klädde sig i kvinnokläder.

Lasse-Majas memoarer blev vitt spridda redan när de kom. Det var en av de få böcker som fanns i stugorna hos vanligt folk, berättade Lars Ericsson Wolke.

–Det var spännande berättelser om inbrott på herrgårdar och gårdar, som inte följer någon kronologi, utan som från början säkert var muntligt berättade historier som någon skrev ner åt honom. Han kunde med all säkerhet inte läsa och skriva själv.

Händelserna i boken kan hittas i källmaterialet. Lasse-Maja begår en mängd, ofta små, stölder men också kyrkstölder, och förekommer ofta i domböckerna. Kyrkstöld är ett allvarligt brott som ger livstids straffarbete, vilket han också döms till. Han rymmer ofta under sin brottskarriär och lyckas faktiskt rymma två gånger från Örebro slotts fångkällare.

Han bor flera perioder i Stockholm, bland annat hos en ”Lisette”. Han vistas också till exempel på Ekensbergs värdshus i Gröndal. Med Stockholm som bas beger han sig ut på stöldturnéer, klädd i kvinnokläder, tillsammans med andra kriminella.

–I memoarerna hintar han ibland om att han tycker om att ha kvinnokläder och många har spekulerat om hans läggning, men det kan förstås aldrig veta något om. Vad vi vet är att han långa perioder tar tjänst som piga utan att stjäla något, berättade Lars Ericson Wolke.

Lasse-Maja överlever 25 år på Karlstens fästning i Marstrand. Sommargästerna från Göteborg betalade gärna för att titta på fångarna.

–Förmodligen berättar han historierna från sitt liv för dem.

Innan Lasse-Maja benådas av kung Karl XIV Johan 1838 lyckas han också rymma en gång från Karlstens fästning. Genom att helt sonika gå ut genom portarna – i kvinnokläder.

Lars Larsson Molin dog i Arboga 1845. På hans födelseort Ramsberg finns en minnessten med orden: ”I Ramsberg hans vagga. I Arboga hans grav. I rättsprotokollen hans minne”.

Den 17 mars hade Maria Landin en heldagskurs i hur man forskar i andra källor än kyrkböckerna. Det var en väldigt uppskattat kurs som runt ett dussin medlemmar deltog i.

Hon gick bl.a. genom sådanna källor som Domböcker, Bouppteckningar och Historiska kartor.

En sida från en bouppteckning 1891

Söndag den 17 mars samlades en grupp medlemmar ur Nynäshamns Släktforskarförening för att under Maria Landins sakkunniga ledning ägna dagen åt att lära sig söka information i andra källor än de gängse kyrkböckerna. Det finns åtskilligt mer att hämta ur andra arkiv, som kan fördjupa kunskapen om våra förfäder och ge en tydligare bild av deras miljö och livsvillkor.

Här kan nämnas t.ex bouppteckningar, som ofta i detalj visar hur man levde och bodde just vid tidpunkten då personen i fråga avled, hur ekonomin var, vilka arvingar vederbörande hade etc.

En annan innehållsrik källa är domböckerna, som hanterades av häradsrätterna eller rådhusrätterna och där allehanda tvister och mål avhandlades och noterades. Här finns mycket information att hämta, men domböckerna är inte helt lätta att hitta i. Lantmäteriets historiska kartor, som numera är tillgängliga på nätet, är ytterligare en källa till ökad kunskap om gårdar, torp och ägarförhållanden på landsbygden.

Digitaliseringen av arkivmaterial, som går snabbt framåt, har underlättat forskningen i hög grad, men fortfarande dyker det upp situationer där man får gå till originalkällan på Riksarkivet eller Landsarkiven.

Det blev en inspirerande dag med många tips och utbyte av erfarenheter.

Per-Olov Nilsson