Den 13 november uppmärksammades Arkivens dag runt om i landet.
I Nynäshamns bibliotek var Nynäshamns släktforskarförening, NSF, på plats för att visa besökarna hur man gör när man letar efter släktingar i arkiven, och i Konsthallen en trappa ner tog NSF:s Sandra Wictorin åhörarna med på en släktresa. Närmare bestämt till Odensåker i Skaraborgs län, där hennes farfars mormor föddes 1790.

Sandra Wictorin © Helene Skoglund
– Stina Svensdotter Sandberg växte upp i något som heter Bosgården med sina föräldrar och flyttade hemifrån när hon var 25 år. Under 1817 träffade hon sin blivande make Magnus, berättade Sandra Wictorin.
Paret gifte sig 1820, fick flera barn och levde tillsammans i ett torp som heter Blombacka i Ransbergs församling. Men efter 23 års äktenskap dog Magnus 1843, och Stina blev torparänka.
– Hon måste ha haft svårt att försörja familjen, för år 1852 – vid 62 års ålder – dömdes hon för ”första resan stöld”. Noteringen fanns i församlingsboken.
Domen hittade Sandra Wictorin sedan i Valla häradsrätt. Där framgår att det inte var Stina som stod för själva stölderna, utan en 44-årig kvinna som hette Lena Bergsten som Stina var bekant med. Hon hade varit runt på olika gårdar och stulit garn och en silversked. Den sistnämnda stölden ertappades hon med när hon var på Luciakaffe hos en bekant, och skeden föll ur hennes kläder.
– Men Stina då? Hon hade gömt garnet, och erkände det. Hon dömdes därför för häleri.
Båda kvinnorna dömdes att sitta på vatten och bröd i länsfängelset i Mariestad, ett hårt straff som på den tiden kunde betyda döden om man redan innan var fattig och undernärd. Lena fick sju dagar och Stina sex dagar. Men de skulle också utföra arbete.
– Arbetet i fängelset bestod i att klistra ihop tändsticksaskar. Fängelset var relativt nybyggt men hade redan börjat kallas ”Vita duvan” för att det var vitkalkat.
Kvinnorna, som kallades ”tjuvkonor”, blev säkerligen också dömda att genomgå kyrkoplikt i församlingskyrkan. Men inget om det fanns i sockenprotokollet, berättade Sandra Wictorin.
Stina klarade sig trots de hårda förhållandena i fängelset och fick leva ytterligare några år. Hon dog 1860, nästan 70 år gammal. Några av barnen och barnbarnen bodde kvar i Ransberg, medan andra flyttade från trakten.
– Kanske var det för skamligt att bo kvar. Ett av barnbarnen, min farfar, flyttade så småningom till Nynäshamn som rallare.
Helene Skoglund, NSF