Förr behövdes pass för att resa inom landet

Hans Hanner höll ett mycket intressant föredrag om hur det fungerade med inrikes pass, ett måste om man ville resa inom riket fram till 1860.

Nynäshamns Släktforskarförening hade den 10 april medlemsmöte med Hans Hanner från Genealogiska föreningen (Gf) som talade om ”Inrikes pass”.

GF är en ideell förening som 2010 i olika arkiv började fotografera och sedan registrera dessa resehandlingar. Sedan 2013 är detta register sökbart för medlemmar i föreningen. I dag har man ca 230 000 poster.

Inrikes pass var en lokalt utfärdad handling som visade vem jag var och att jag fick resa ut från där jag bodde. Man behövde pass om man skulle till en ort där man inte var känd eller utanför länsgränsen. Kunde man inte uppvisa ett pass blev man häktad.
Inrikes passen har varit aktuella från Gustav Wasa tid fram till 1860.

Orsakerna till att det krävts pass för att förflytta sig i landet har varierat över tid. T. ex att skjutsbönder fick röra sig, man ville ha lite kontroll på resandefolket, och inte minst vid gränserna för att hitta eventuella spioner då Sverige låg i krig.

Efter ett påbud från 1812 skulle passet innehålla uppgift om namn och en beskrivning om utseende, samt varifrån man reste, vart man var på väg och hur länge passet gällde. Utseendebeskrivningen gällde dock inte betrodda som ”Embets- och Tjenstemän, Bofaste eller Borgare”. Hantverkare och gesäller hade en egen handling, gesällbok, som visade att man var nykter, skötsam, frisk och inte hade några skulder, vilket gav rätt att resa. Många pass utfärdades också till handelsmän som för sitt leverne behövde resa runt några månader för att till exempelvis besöka marknader. Likaså fick studenter på väg till en akademi i t ex Uppsala eller Lund pass som visade resväg samt hur lång tid resan skulle ta.

Högre ståndsfolk fick pass gällande upp till ett år, medan fattigt folk som pigor, drängar och sjömän fick kortare giltighet, dagar eller veckor.

På 1600-talet gav Axel Oxenstierna Länskanslierna, dagens Länsstyrelser, eller i städerna magistraten i uppdrag att utfärda dessa resehandlingar. Om man bodde på landsbygden, långt från passutgivare, kunde kronofogden utfärda pass.

De äldsta bevarade passjournalerna är från 1720-talet, men 1812 kommer ett kungligt påbud med regler för utfärdande och registrering av pass. Den som utfärdat passet skulle föra en journal över de pass man utfärdat, skicka en avskrift till den ort/län den resande var på väg, samt en kopia till Justitiekanslerämbetet.

I lag från 1762 blev gästgiverierna ålagda att föra journal, resedagbok, över de resande som stannade över natt med pass. Gästgiverierna låg tätt, ca 2 mil en lagom dagsresa. Den resande skulle själv fylla i Gästgiveridagboken och notera vilka de resande var och varifrån de kom samt vart de skulle. Dessa journaler skulle varje månad skickas in för arkivering hos landskansliet.

Av olika skäl minskade antalet utfärdade pass efter 1850 så man upphävde kravet vid ett riksdagsbeslut den 21 september 1860. Därefter behövdes inga pass för resor, varken inrikes eller utrikes fram till 1914. Då återinfördes passkrav för utrikes resor på grund av 1:a världskrigets utbrott.

Nanne Brödjegård

Aktuellt

Arkiv Aktiviteter och Möten