Berättelsen om en samlare av stora mått

Pehr Gustaf Ericsson 1820-07-28 – 1894-02-02 – en samlare av stora mått

Ett museum är en institution som samlar in, bevarar, tolkar och ställer ut materiellt och immateriellt kulturarv. Nordiska museet grundades av Artur och Sofi Hazelius 1873. Det utforskar livet i Norden med människan i fokus, från nutid tillbaka till 1500-tal. Föremålen skaffades in med hjälp av människor, som samlade dessa runt om i Norden. Det är här som Pehr Gustaf Ericsson kommer in i historien 1875.

Det finns olika uppgifter om när Pehr Gustaf föddes.

Enligt födelseboken är han född i Härad 1820-07-28 och hans namn stavas Pehr Gustaf. Hans föräldrar var före detta indelte soldaten Eric Jansson Käck född 1784-11-10 och Anna Stina Carlsdotter, 1786-12-18. Pehr Gustaf fick efternamnet Ericsson, ett patronymikon efter sin far Eric. De bodde i Kyrkbyns soldattorp när han föddes.

Fadern tog avsked 1823 som soldat på grund av ohälsa, varefter familjen flyttade till Rottorpstugan i Härad och 1827 därifrån till Ericksberg också i Härad.

Skolgång och yrkesutbildning

Gustaf visade tidigt anlag för läsning och kunde tack vare fattigunderstöd börja i skola i Strängnäs 1832. Han erhöll 1832–1835 sammanlagt 17 riksdaler banko av fattigmedel. I husförhör för Härad 1846-1855 är noterat att han varit i guldsmedslära i flera städer bland annat hos en guldsmed i Strängnäs, där han mest sysselsattes med tillverkning av fingerborgar och teskedar. Han tröttnade och gav sig ut för att försörja sig som kringvandrande metallarbetare med olika mindre arbeten som att förgylla silversaker, reparera snusdosor och dylikt och i Eskilstuna lagade han gamla bössor och stålade yxor. Han flyttade tillbaka till Härad Hed, Askränniln 1844 och när fadern dog 1845 flyttade han till torpet Eriksberg, där modern bodde.

Gustaf har uppgett att det fanns präster bland hans förfäder. Anders Bartholdi Gellius född 1639 var komminister liksom hans son Anders Gellius född 1678.

 

Barnen

Gustaf gifte sig 1854-10-15 med Anna Helena Andersdotter från Horla socken född 1834-03-17. Gustaf och Anna fick åtta barn.

Sedan hustrun dött i nervfeber 1877 blev Gustaf ensam med flera minderåriga barn och hade det tidvis så bekymmersamt, att grannarna måste hjälpa dem. Dessutom förvärrades situationen, då större delen av hans fasta egendom brann ned 1883.

Folklivsskildrare och dialektforskare

Gustafs naturintresse väcktes tidigt. Redan som liten hade han tagit hem en lönnplanta och satt den vid föräldrarnas bostad. Av dess avkomlingar omgärdade han sedan sitt eget hem.

Han intresserade sig tidigt för folkminnessamling och hade redan som barn samlat mynt och efterhand kommit att intressera sig för kulturhistoria. I Sverige fanns en tidsanda att samla in allt som var ”fornt” och att dokumentera den gamla bondekulturen. När han år 1856 läste i tidningen om nystartade Närkes fornminnesförening började han på egen hand samla in folkminnen, dialektuttryck och fornsaker. När Södermanlands Fornminnesförening startade år 1860 blev han från starten ombud för socknarna Fogdö, Helgarö, Vansö, Härad, Barva och Länna.

Han dokumenterade fasta fornlämningar och lösfynd som gjorts i trakterna men köpte även upp allmogeföremål, som sedan erbjöds till olika museer. Han påbörjade en dialektordbok, där han 1865 hade kommit till bokstaven G då materialet överlämnades till fornminnesföreningen.

Nordiska museet, Skansen och Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien

Under en resa till Uppsala 1875 passade Gustaf på att besöka Artur Hazelius (grundaren av Nordiska museet och Skansen), ett möte som kom att leda till att han engagerades som ”skaffare” för Nordiska museet. Ordet skaffare är det Hazelius använde för att kalla alla som hjälpte till att samla föremål och berättelser till museet. Gustaf hade också överlämnat en serie uppteckningar till Södermanlands-Närkes landsmålsförening, vilka han kompletterade 1878 och 1880. Dessa är numera överlämnade till Landsmålsarkivet i Uppsala.

Han inledde brevväxling med Bror Emil Hildebrand och sände in material till Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien. I brev till denne 1878 förordnar Gustaf, att hans papper i händelse av dödsfall ska sändas till Vitterhetsakademien.

Vem var personen Gustaf?

Han hade stor kärlek till och förståelse för djur. Han hade observerat hur illa tamdjuren behandlades. Troligen hade han tillägnat sig mycket av sin kunskap om djur redan under sin barndom. Muntliga berättelser är få. Den källa som ger en vidgad personlig bild av Gustaf är fem brev, som han skrivit under åren 1890-1893 till sonen Carl Albert, som då arbetade vid Ockelbo såg. Dessa brev är de enda från Gustaf till en icke officiell person, vilka blivit bevarade.

Dottern Amanda har berättat att hon inte kunde sova om nätterna för att pappans penna raspade oavbrutet. Några slantar, som hon sparat, gömde hon under en sten för att fadern inte skulle ta dem. Hon flyttade 1882. År 1890 fram till 1893 bodde fadern tillsammans med dottern Anna Altina. Därefter bodde Gustaf ensam fram till sin död 1894.

Under sina sista år kunde han, efter ett slaganfall 1890, gå med möda och endast med käpp. Han låg ensam i sin stuga, omhuldad av goda grannar som försåg honom med bränsle och mat. Han talar om hjärtförlamning och ”nerfslag” som också för en tid medfört förlust av talförmågan. Synen hade blivit nedsatt men han fann ingen rubbning i själsförmögenheter för övrigt. På lång tid hade han inte kunnat hålla i en penna.

Dessutom hade Gustaf drabbats av malaria, förr en vanlig sjukdom även i Sverige. Han säger, att han sjuknat i september 1890 och att sökt fem olika läkare och att alla gett honom skilda uppgifter om åkomman. Man behandlade malaria med kinin. Dessutom hade man gett honom morfin och arsenik. Kropp och organorganismen tog obotlig skada av denna medicinering.

Gustaf fortsatte med sitt uppteckningsarbete till kort före sin död. Något större ekonomiskt utbyte gav aldrig det folkloristiska insamlingsarbetet. Han uppbar i gratifikation från Vitterhetsakademien sammanlagt 675 kr. och från fornminnesföreningen omkring 300 kr, detta under en 34-årig verksamhet.

Institutet för språk och folkminnen

Det mesta av Gustaf uppteckningar förvaras idag i Dialekt- och folkminnesarkivet Uppsala, Isof. Arkivet har mer än 7 000 sidor som berättar om livet i bygden, hur man arbetade, vad man åt, hur man firade högtider, vad man berättade och sjöng. Av dessa har fem fristående delar av hans anteckningar publicerats:

1. Arbete och redskap (utgiven 1989)
2. Livet i helg och söcken (utgiven 1990)
3. Tro, vantro, övertro (utgiven 1992)
4. Talesätt och gåtor (utgiven 1993)
5. Härad, Fogdö, Vansö, Länna och Dunker. (utgiven 1994)

 

Begravd 1894

Gustaf var en fattig och begåvad torpare som blev en av 1800-talets stora folklivssamlare. Han levde större delen av sitt liv i Härads socken i Åkers härad utanför Strängnäs i Södermanland. Till utseendet beskrivs Gustaf som rätt lång och med ett tämligen ovårdat pipskägg, klädd i skärmmössa och alltid medförande käpp och anteckningsbok.

 

De sista åren var han sjuklig och ur stånd till kroppsarbete men intellektet var lika rörligt som alltid. Ordsamlingen fortgick. 73 år gammal erbjöd han sig att fara till Stockholm för att biträda vid upptecknandet av folkmelodier. Ännu en sida av hans författarskap var att till bröllop och begravningar skriva sånger, ofta i religiös ton, och stod även till tjänst med skrivna tal.

Gustaf avled 1894-02-02 och begravdes på Härads kyrkogård. Präst vid begravning var vice pastor Per Johan Lindberg.

Fyrtioåtta år efter hans död reste Södermanlands fornminnesförening en minnesvård som ett senkommet tack.

TILL MINNET AV GUSTAF ERICSON  1820  1894

HEMBYGDSFORSKARE FOLKLIVSSKILDRARE

SÖDERMANLANDS FORNMINNESFÖRENING RESTE STENEN 1942