Tidig industri – Aluntillverkning

Av Keth Andersson kethbodil@gmail.com

Vad är alun

Alun var under 17 – och 1800-talet Sveriges viktigaste exportprodukt. Det drog in mer pengar än vad järnexporten gjorde. Alun är en kemisk förening kaliumaluminiumsulfat som finns i lerskiffer med högt organiskt innehåll.

Användningsområde:

Alun användes inom garveriindustrin, och till att beta garn före färgning, inom medicin var alun mycket viktig, det användes i huvudsak till att stoppa blödningar. Viktigaste exportländer var de baltiska länderna och Ryssland. Att alun inte längre är viktig beror på den kemiska industrins utveckling. Nu kan alun framställas på kemiskväg genom att behandla bauxit med svavelsyra och kaliumsulfat.

Alunbruk och alunverk

Alunhaltig lerskiffer finns i Närke, Skåne och Öland. De mest kända bruken är, Latorps bruk i Tysslinge socken i Örebro kommun även kallat Beate Christins alunverk. Latorps bruk var det största, Carls alunbruk i Horns socken i Västergötland och Andrarum i Skåne samt Loversbruk och Ölands alunbruk

Alunbruk är där alunskiffer bröts i dagbrott. Alunverk är där man framställde alun. Så småningom kom bruken och verken att ligga på samma plats. Från början var det ofta som t ex. i Latorp att verket låg i Garphyttan dit man fraktade alunskiffer. Detta berodde på att det går åt mycket bränsle vid tillverkningen och att man därför behövde ved. Skiffer var tungt och besvärligt att frakta så därför gjorde man senare tvärtom. Verken flyttades till bruken.

Varför ligger bruken där de ligger?

Skiffer är en sedimentär bergart, vilket betyder att den finns där havet avsatt sediment. Då borde Sverige ha alunskiffer nästan överallt, men den måste ha skyddats av andra bergarter för att inte eroderas bort. Alunskiffer ligger i ett lager med lerskiffer mellan sandsten och kalksten. Sandsten har avsatts under den geologiska period som kallas prekambrium, då fanns ännu inget liv som man känner till. Under nästa period. kambrium börjar det finnas djur i havet.

 

 

 

 

Vi får bland annat Nautilus (tv), en vidare utveckling av ortoceratiten, Trilobiter (th) mm.

Det är här alunskiffern bildas. Den innehåller därför mycket organiskt material. Bruken ligger i sluttningen på berg som t ex. Kilsbergen där Latorp ligger. Typiska berg för skiffer är platåbergen i Västergötland där de sedimentära bergarterna skyddas av hård diabas på toppen av bergen.

Latorps verket brann ned 1859 och togs inte i bruk mer. Äldsta bruket är Andrarum i Skåne. Det hade sin glansperiod 1693–1760, men upphörde inte förrän 1912, då på grund av brist på ved. Detta trots att bönderna inom ett avstånd på 2 mil var tvungna att leverera all ved till verket.

Tillverkning av alun

Vi kan ta Latorp som exempel. Där syns brytningen av alunskiffer som en grotta i berget. Därifrån forslades skiffer på träkärror. Det var som regel kvinnor som gjorde detta. Männen sysslade med brytningen. Det fanns ungefär lika många kvinnor som män som jobbade i verket. De flesta kvinnorna var säsongsarbetare och gifta med alunarbetare som var heltidsanställda. I avräkningsböckerna mm står inte kvinnornas namn, bara vems hustru det är. Det finns dock en enda som är anställd. Det är min morfarsmorfars mor. Hon nämns med namn Caijsa Nilsdotter Löf och står som alunarbeterska. Skiffer varvades med ris som tändes på. Då bildades järnoxid som ger alun den röda färgen. Därefter varvas bränd och urlakad skiffer i lager över varandra till ca 7 m höjd. Så fick de forslas till stora träkärl där de urlakades i kar efter kar. Alunlösningen kallades lut och togs om hand av lutgörare och fördes i urholkade trästockar till pannhuset där den inkokades i stora blypannor. Pannmästaren hade hög status. Det tog två dygn att koka en panna klar. När luten svalnat tog man tillvara det slam som bildats. Det kunde brännas till tegel eller användas för rödfärgning av hus. Kristallerna som bildades, löstes upp i en liten mängd vatten och fylldes i stora träfat. Efter två veckor hade alunet kristalliserat klart. Av luten som fanns kvar utvanns järnvitriol.

Att arbeta och leva i alunindustrin

Alunarbetarna hade ett hårt jobb. De började arbetet kl 4.00 med obligatorisk morgonbön. Arbetet startade kl 5.00 med paus mellan 8 och 9 och lunchrast 12 till 13. På sommaren arbetades det till kl 19.00 och vintertid till kl 18.00. När de höga varphögarna skulle fyllas på med bränd skiffer var det oftast kvinnor som balanserade de primitiva järnskodda skottkärrorna på träspångar i kraftig uppförsbacke.

Husen var primitiva och liknade backstugor byggda mot en bergvägg. Företaget höll med material utom till taket men arbetaren måste själv bygga på ledig tid.

Det fanns en affär på bruket. Där handlade man med brukets träpengar. Spännande att se vad de köpte. Caisa kom till Latorp från alunbruket i Västergötland. Då var hon skuldfri. Hon köpte mycket lite brännvin men använde tydligen tobak. Sättpotatis, ärtor och trätofflor var det hon köpte mest. Efter att hon gift sig med en 20 år yngre man förändrades situationen. Brännvinskonsumtionen ökade drastiskt liksom tobaksmängden och skulderna växte.

De som arbetade på bruket hade dåligt rykte hos allmogen. De luktade ruttna ägg och kallades rödfötter eftersom trästockarna där alunluten transporterades läckte, så arbetarna vadade i rött alunvatten som färgade deras fötter och ben röda. I Tysslinge kyrka hade de en egen avdelning skild från övriga församlingsbor.

En student från Uppsala som ville lära känna andra delar av Sverige gav sig ut på vandring och besökte då Latorp. Han beskrev att det på håll såg ut som en brinnande torvmosse. Ofantliga svarta molnkolonner vältrade sig fram över den med stora röda skifferhögar klädda fyrbacken och färgade husen svarta. Luften är kvävande till följd av de rökpartiklar den var fylld av. Han skyndade därifrån för att få frisk luft. Bland arbetarna själva rådde en annan mening. Att det var nyttig luft kunde de se på att de sällan var förkylda. I provinsialläkarens rapport från Andrarum berättades det att pesten inte fick fäste på alunbruket. Läkaren trodde att råttorna inte tålde luften och flydde därifrån. I verkligheten var det så att man isolerade bruket genom att inte släppa in någon utifrån.

Ölands alunbruk

Caijsa med familj flyttade till det nya bruket på Öland. Hur kan detta komma sig? Det är ju inte så mycket skog där och hur fick de reda på att det nya bruket fanns? Det är ju inte nästgårds från Örebro till Öland. Jo bruket som kom att kallas södra bruket eldades med alunskiffer istället för ved. Bruket var mycket modernt och gick in för att ge arbetarna bra bostäder. Det skickades ut personer som besökte de andra bruken och lockade arbetarna där att flytta till Öland. Husen på Södra Bruket är stora och rejäla. Varje familj fick ett rum var med spis. Husen finns kvar och hyrs nu ut till turister. Man kan hyra lägenheter i olika storlekar eller köpa en bostadsrätt. Där finns ganska mycket bevarat av alunverket.

I Latorp har man gjort en så kallad kulturstig som går genom bruket och verket. Man kommer först till den grotta som bildats där skiffern bröts. Sedan passerar man resterna av de stora karen. Stockar överväxta av mossa. Kommunen har byggt broar över ravinerna så man går lätt och säkert genom bruket och verket. Det har också tryckts upp broschyrer där arbetet beskrivs med min Caisa som huvudperson. Caisa dog 1851, 60 år gammal av slag på södra bruket på Öland. Hennes äldste son min morfars morfar blev garvare i Kalmar. Ett typiskt jobb för en som växt upp inom alunindustrin och som ville stiga i anseende.

Keth Andersson kethbodil@gmail.com