Hur skrev dina förfäder?

Maria Landin

Kunde de överhuvudtaget skriva? Därom råder lite delade meningar.

De första skrivtecknen i Norden är runorna. De är kända från ungefär 200 e.Kr. De är kantiga till formen och tänkta att ristas på mjukt material, typ trä, läder eller ben. Det finns få bevarade fynd av runor ristade på dessa mjuka material eftersom de oftast har förmultnat i jorden. Därför är det svårt att avgöra hur allmänt runorna användes. Det finns ett fåtal runstenar från tiden före mitten av 900-talet. En av de mest berömda är Rökstenen i Östergötland som anses vara rest i slutet av 800-talet.

I mitten av 900-talet kommer Harald Blåtand till makten i Danmark. Han låter resa en runsten i Jellinge på Jylland, den danska kungamaktens säte. På stenen skryter han om sig själv och säger ”Harald konung lät göra dessa kummel efter Gorm, fader sin, och efter Tyra, moder sin. Den Harald som vann Danmark alla och Norge och gjorde danerna kristna.”

Nu formligen exploderar runstensresandet i Norden. Det finns många tusen stenar, de flesta i Sverige. Det finns olika teorier om varför det blev så populärt att resa runstenar. De flesta stenar har kopplingar till kristendomens införande genom att de har ett kristet kors eller annat kristet budskap på sig. Det var en orolig tid i Norden med olika småkungar som försökte etablera sin makt över större områden, införandet av kristendomen betydde ett brott mot tidigare traditioner och skapade troligen stora motsättningar. Eftersom runstenarna har en så enhetlig utformning – någon reser stenen efter någon som är död, och man står oftast i släktskapsförhållande till den döde – har man tolkat stenarna som en sorts arvsdokument. På stenen kungjorde man att man (en eller flera personer) övertagit den dödes status och tillgångar.

Stenarna placerade ofta i närheten av vägar, vadställen eller ägogränser för att synas av många. Efter det att runorna huggits målades stenen i klara färger; rött, vitt och svart.

Men kunde människor läsa vad som stod på stenen? Med tanke på att det var en stor ekonomisk uppoffring att låta hugga en sten så var det troligt att de flesta människor under vikingatiden kunde läsa. Troligen kunde också de flesta rista runor i trä. Att hugga i sten var däremot ett hantverk som få behärskade. En runmästare som anlitades här i våra trakter var Hägvid.

Runalfabetet levde kvar en bit in under medeltiden. Det vet vi eftersom man hittat en hel del ben och träbitar med runor bevarade från våra medeltida städer. Det rör sig om enkla inskriptioner, oftast namn. Sedan verkar rullgardinen dragits ner för våra förfäder när det gäller kunskapen om att läsa och skriva. Detta får nog tyvärr skyllas på kyrkans ökade makt. Kunskapen var förunnad några få och dessa skulle uttrycka sig på latin. Det här skulle hålla i sig i många hundra år. Inte ens adelsmän eller kungar kunde läsa utan fick hålla sig med särskilt kyrkligt utbildade skrivare. Under 1700-talet börjar inställningen till kunskap att förändras och det börjar anses viktigt att de unga adelsmännen fick en utbildning, men än var det långt kvar för bondens barn.

Först 1842 kommer folkskolestadgan. Den stötte på hårt motstånd i början. Böndernas barn behövdes som arbetskraft och skulle inte slösa sin tid på onyttiga lärdomar. Man började med att införa varannandags-skola och så småningom blev det självklart att ”alla” skulle gå i skolan.

För att besvara frågan i rubriken så får man säga, nej, de kunde inte skriva. Men hur bar de sig åt om de behövde bevittna något viktigt dokument? Jo, de använde bomärken. Ett bomärke är ett skrivtecken som likställs med våra dagars namnteckning. Bomärkena hade stora likheter med runorna; kantiga streck. Så småningom ersattes bomärkena av initialer och i förlängningen av namnteckningar.

Ett bomärke var personligt, men även gårdar kunde ha egna märken. Förutom dokument så märktes även husgeråd, båtar, husdjur med mera med bomärket.

Dessa bomärken kan man främst hitta i mantalslängder, domböcker och sockenstämmoprotokoll men ibland också i husförhörslängder. I mantalslängder och sockenstämmoprotokoll ”undertecknade” sexmännen i socknen. I domböckerna var det nämndemännen som skrev under. Har du någon i din släkt som varit sexman eller nämndeman så lönar det sig att titta i ovanstående källmaterial.

Och även om du inte skulle hitta just din ana så kan du bara njuta av hur vackra de är.

Sexmän = socknens ordningsmän. Sex stycken utsedda av sockenstämman.

Runsten vid Klastorp i Ösmo. Texten lyder ”Disälv och Inga reste stenen efter Slode, sin fader”. En av få så kallade kvinnostenar som finns. Disälv och Inga har ärvt sin far Slode och markera detta genom att låta resa stenen.

Författare Maria Landin
Denna text får endast kopieras med angivande av upphovsman och källa.