En dag när höstterminen 1982 hade startat, kom vår dotter Anette hem från skolan och sa: ”Nu mamma ska vi släktforska”. Jag hade några gånger sagt att jag skulle släktforska när jag blev pensionär, men det var många år kvar till dess. Jag var bara 40 år. Nu hade Anette valt släktforskning som fritt val i skolans sjunde klass, så det var bara att sätta igång. Det var Anette som bestämde och jag hjälpte till. Kurser i släktforskning fanns inte på den tiden utan det var bara att lära sig själv som nybörjare.

Anette började med att intervjua sin farfar och farmor.

Hon fortsatte sedan med att skriva till olika pastorsexpeditioner med förfrågan om mer information, så att vi skulle kunna fortsätta att forska med hjälp av Genlines mikrofilmer. Och hon fick svar!

När turen kom till min farmor var det ju enklare (trodde vi) eftersom hon var född i Stockholm i Maria Magdalena församling. Anette och jag åkte till pastorsexpeditionen för att ur födelseboken få reda på hennes föräldrar. Besvikelsen var stor! Det fanns varken far eller mor registrerade. Det enda som stod var en adress och vi blev upplysta om att det var barnmorskans adress, som brukade stå där. Därmed lades farmor åt sidan för att vara omöjlig att forska på. Många år senare återupptogs den forskningen men det är en annan historia.

1982 fanns inga persondatorer och inga forskningsprogram ”på nätet”. Det gällde att fråga eller besöka pastorsexpeditioner och att ta sig till arkiven. På 1940-och 1950-talen fick mormonerna tillstånd att filma de svenska kyrkböckerna mot att de lämnade en uppsättning film till den svenska staten. De filmerna kunde man nu låna. Lånet skedde på biblioteken och det var också där man kunde läsa filmerna på en mikrofilmsapparat. Det fanns bara en uppsättning för lån. Det var för dyrt att kopiera filmerna och vi var många som ville läsa dem. Det kunde ta månader och ibland halvår innan filmen fanns tillgänglig på biblioteket. Då var det inte säkert att det var rätt film. De årsvisa husförhörsböckerna var uppdelade på flera filmer och hade man otur var det fel film man lånat. På biblioteket fanns mikrofilmsläsare och man beställde tid för att läsa sin film. Biblioteket hade ju begränsade öppettider. Ville det sig illa dessutom, stod nästa forskare bakom ryggen, när man precis hade hittat någon ana. Då var det bara att packa ihop sina papper och beställa ny tid.

I längden gick det ju inte att komma någonstans på det sättet. Det fanns små mikrofilmsläsare, som man manövrerade manuellt. Alltså dags för inköp. Då kunde vi, efter att Anette hade läst sina läxor, sitta och forska på kvällen. Bilden projicerades på en ljus vägg. Det var ju inte direkt skarpa bilder, men på den tiden var kraven inte så höga. Anette minns att när orden var svåra att tyda, höll vi upp ett vitt papper på väggen och ritade av det förstorade ordet. Sedan kunde vi sitta och klura på vad det stod. Ibland kunde det ta flera dagar.

I slutet av 1980-talet kom mikrofichen. Det var SVAR, en avdelning tillhörande Riksarkivet, som konverterade filmerna till mikroficher. De kunde masstillverkas och de såldes även till en relativt billig penning. Till vår egen mikrofilmsapparat inköptes en tillsats där vi kunde läsa ficherna. Vilken lycka!

Sommaren innan Anette skulle börja ”läsa för prästen” åkte vi på semester med vår folkvagnsbuss till södra Dalarna. Anette blev överlycklig, när hon såg alla vägskyltar med namn på byar, som vi hade med i vår släktforskning. Hon önskade då att få konfirmeras i By kyrka. Det blev inte så, eftersom det inte fanns några sommarkurser där.

Till slut fick Anette andra intressen, men jag fortsatte. Numera är det också enklare, när man bara kan slå sig ner vid sin dator och när alltmer finns ”på nätet”.

Margaretha Lind