Den 10 mars skulle Karin Borgkvist Ljung, tidigare anställd vid Riksarkivet, ha kommit till oss för att berätta om drottning Kristina. Tyvärr fick hon akut förhinder och i stället tog vår ordförande Maria Landin med åhörarna på ett besök längs den fascinerande Runstensvägen i kommunen.

– Den sträcker sig från Djursnäs, går förbi Västra och Östra Styran, förbi Dyarna i Sorunda och ända upp till Norr Stutby – och den kantas av runstenar. Det är en intressant väg som verkligen passar bra för en utflykt, berättade Maria.

Sjön Maren nära Djursnäs var för tusen år sedan en havsvik där det fanns en vikingatida hamn. Troligtvis var det endast där, vid Fållnäs och vid Fituna man kunde gå in med fartyg längs den branta Sorundakusten. 

– Runorna är vårt första skriftspråk. Runstenarna är minnesmärken och ett slags arvsdokument som manifesterade vilka som tagit över rikedomar och social status efter någon som dött.

Stenarna lär ha synts på långt håll, de var målade i svart, vitt och rött. Drakslingan, eller “rundjuret”, symboliserar Midgårdsormen som vaktade vid jordens ände. 

– Av alla runstenar i Sverige är ungefär 12 procent resta av en kvinna efter en far, make eller son. De stenar som är resta över en kvinna är färre än tio i hela landet.. 

En av de stenar som står vid den urgamla vägen från hamnen i Djursnäs, är den vid Klastorp. Där har två systrar låtit resa en sten efter sin far. Texten lyder: ”Disälv och Inga läto resa denna sten efter Slode, sin fader.”

– Vad den här texten säger är att de här två systrarna ärver egendom och social status efter sin far. Den säger också att de inte har någon bror i livet, annars skulle han vara den som reser stenen. Troligtvis är inte heller deras mor i livet, annars skulle hon stått med, berättade Maria.

Vid Vansta finns en så kallad Ingvarssten som berättar om lokala män som dött när de rest i Ingvar den Vittfarnes följe. Ingvarståget är det största kända vikingatåget österut – till Särkland, alltså Istanbul – cirka 1036–1041. Texten lyder: ”Sven och Sten reste stenen efter Toste, sin fader, som blev död i Ingvars följe. Och efter Torsten och efter Östen, Alvhilds son”.

På flera ställen står också runristaren nämnd. Vid Lyngsta till exempel, står” Hägvid gjorde stenen”. Eftersom tecknen ristats direkt på en häll intill den gamla vägen vet man att just där stod Hägvid för omkring tusen år sedan med sina verktyg.

Nästa medlemsmöte hålls tisdag 14 april, och då kommer Eva Wassén Eriksson med sitt föredrag “Clotilde – i en ädel dams fotspår”. Välkomna då!