Den 14 november var det medlemsmöte. Den här gången var det Per-Olov Nilsson som berättade om sitt minst sagt enträgna arbete för att täppa igen en lucka i sin egen släktforskning och hitta sin mormors far.
Och vilket detektivarbete vi fick följa!
Alla som släktforskar vet att det inte är ovanligt att stöta på anteckningen ”fader okänd” i födelseböckerna. Ibland har man tur och hittar en anteckning någonstans, och för en del blir DNA-testning lösningen. Men många lyckas inte alls.
Per-Olov började med att berätta hur han först gjorde en levnadsbeskrivning av sin mormors mor Sofia Kindstrand (Wetterman som ogift) för att se om han kunde hitta några ledtrådar på vägen. Kanske fanns det några ”misstänkta” att ringa in. Han började med att ta oss med till Gränna där Sofia föddes 1845.
–Hon fick 20 år gammal sitt första barn utan att vara gift, men sedan gifte hon sig och fick tre barn inom äktenskapet med sin make Karl Adolf Kindstrand.
I januari 1880 dog maken i fläcktyfus. Sofia blev ensam med tre små barn och en tonåring och tvingades flytta från rättarbostaden där familjen bodde. Hon överfördes till ”sockenlistan” i socknen Nykil, utan fast hemvist.
–Sedan blev det fler barn, alla utan känd far, bland annat min mormor Selma född 1884.
Hoppet tändes när han hittade en anteckning om en ”J. Svensson” i födelseboken. Vem var han? Kunde det vara pappan, eller var det bara ett påhitt för att Sofia kände sig pressad?
Nu startade detektivarbetet på riktigt. Per-Olov arbetade sig noggrant igenom alla ”J. Svensson” som var bosatta på ett strategiskt lagom avstånd från där Sofia bodde, och som var i rätt ålder. Registersök-funktionen i Arkiv Digital gav 100 träffar…
–Då gick jag över till manuell granskning och kunde utesluta dem som inte hade befunnit sig i Nykils socken rätt år till exempel.
Allt landade i en lista på 21 ”misstänkta” som sedan kunde bantas till 14. På 14-listan sorterade han utifrån sannolikhet och landade i en Carl Johan Svensson, som vistades på promenadavstånd till Sofia. Denne emigrerade sedan till Minnesota.
Där började Per-Olov bygga släktträdet framåt i tiden och landade i två nu levande personer. Han tog kontakt, brevledes.
– Sådant här kan ju vara lite känsligt. Men de två syskonen jag tog kontakt med var med på noterna. De ringde upp båda två, och gick med på att DNA-testa sig när jag frågade om jag fick bjuda på ett DNA-test! sa Per-Olov.
Nu blev det en lång nervös väntan. Ju högre CM-tal (centimorgan) desto närmare släkt. De hade räknat ut att de kunde vara fyrmänningar.
Hur det gick?
–Bottennapp! Det var fel Svensson! Om jag var besviken? Jo, det är klart, men ett ”frikännande” är också ett svar. Och jag lärde mig väldigt mycket om att söka i olika sorters källor. ”Det var vägen som var mödan värd”, helt enkelt. Men nu byter jag forskningsobjekt.
Helene Skoglund, Nynäshamns släktforskarförening
