Historieprofessorn Kalle Bäck berättade om vanligt folks intressanta historia i Folkets hus när Nynäshamns släktforskarförening satte torparna i fokus under evenemanget Torparliv. Sedan zoomade Maria Landin in på skärtorparna, som fiskade och brukade jorden i skärgården.

Den 21 oktober var det dags för Nynäshamns släktforskarförenings evenemang Torparliv i Nynäshamns Folkets hus. Kalle Bäck från Trehörna, professor i historia vid Linköpings universitet, startade med att berätta om sitt mångåriga arbete med att undersöka och kartlägga vanligt folks historia.

– Bönder och torpare var Sveriges största yrkesgrupper men har alltid ägnats väldigt lite tid av historikerna. Men här finns många dramatiska levnadsöden som egentligen är mer intressanta som kungarnas och adelns, i alla fall enligt mig, sade Kalle Bäck.

I dag är han expert på svenska landsbygdsförhållanden.

År 1627 fick adeln rätt att anlägga torp på sina gårdars ägor. Det var ett sätt att ha ständig tillgång till arbetskraft, medan torparna slapp bli utkommenderade i krig.

Bönderna fick inte samma rätt att bygga torp på sina ägor förrän efter det sista bondeupproret 1742 – även kallat Dalaupproret.

– Men då fullkomligt exploderade antalet torp! År 1850 fanns ungefär 100 000 i Sverige, berättade Kalle Bäck.

Torparna betalade hyran med dagsverken. Det var ett hårt liv. Ett torpkontrakt kunde betyda tre dagsverken per vecka för mannen i familjen. Utöver det skulle ett antal kvinnodagsverken göras, med till exempel mjölkning och slåtter på storgården. Torparna gifte om sig snabbare än män inom andra sociala grupper, berättade Kalle Bäck. Det gick inte att klara sig själv på ett torp.

– Vi ska vara glada att välfärdssamhället har tagit så stora kliv. Men för den skull ska vi inte glömma bort torparna.

Maria Landin, arkeolog och ordförande i Nynäshamns släktforskarförening, började med att berätta att spåren efter människors aktiviteter i skärgården går långt tillbaka i tiden. Hon har själv tillsammans med blivande arkeologer vid Södertörns högskola grävt ut gamla ”tomtningar” i skärgården, bland annat på Landsort.

– De var tillfälliga boställen som användes säsongsvis för säljakt och fiske, och kan spåras så långt tillbaka som till 650–900-talet före vår tidräkning.

Skärgårdens öar har länge varit viktiga för människors försörjning. Men även andra än lokalbefolkningen ville komma åt rikedomarna. Enligt gamla skriftliga källor har kyrkan, adeln och kronan, alltså staten, åtminstone sedan medeltiden ägt stora skärgårdsområden.

– Det var strömmingsfisket man var ute efter. I räkenskaperna kan man se att en tunna strömming var värd två tunnor råg.

Maria berättade om de människor som hon har följt i källorna, på ön Fifång mitt i Himmerfjärden och på Revskär i Torös skärgård.

– I kyrkböckerna kan skärgårdsborna hittas i olika socknar. Det var vädret som fick styra vilken kyrka det blev när man skulle ta båten för att döpa ett barn, till exempel.

På Fifång bodde samma familj åtminstone mellan 1696 och 1798, berättade hon.

– Det var långa arrendetider och man levde ganska gott, man hade ju alltid tillgång till protein i och med fisket, till skillnad från torparna inåt land.

Från Revskär finns dagböcker från slutet av 1800-talet fram till en bit in på 1910-talet, som Maria ägnade en vinter att transkribera.

– Det är några korta rader varje dag, om vädret, om hur många sköttar man har satt och lite om familjens privatliv, men man kan ändå utläsa så mycket mellan raderna.

Helene Skoglund, sekreterare i NSF