De har låtit resa runstenar och bygga fyrar, kämpat för kvinnors rättigheter, utvecklat miljonföretag, skrivit kända barnvisor och blivit professorer. Den 11 april berättade Maria Landin om kvinnor från trakten som har gjort avtryck.

Under Nynäshamns släktforskarförenings medlemsmöte i april var det ordförande Maria Landin som höll föredrag. Framstående lokala kvinnor genom historien var ämnet, och Maria började sin berättelse med två ”runstensresare”.

De två systrarna Disälv och Inga reste för omkring tusen år sedan en sten över sin far Slode i Klastorp vid Vansta. Och den här stenen är ovanlig.

– Döttrar nämns sällan på runstenar över lag, och att det är två systrar som tillsammans reser en sten över en far är ännu mer ovanligt, sa hon.

Förutom en manifestation över en avliden person, kan stenarna också läsas som en slags juridiska dokument.

– Vad stenen i Klastorp berättar är att Disälv och Inga nu har tagit över sin fars sociala status. Eftersom det är de som reser stenen över sin far, kan man också dra slutsatsen att de saknar både mor och bröder.

Från vikingatiden gick resan vidare mot sen medeltid. Här stod ”godsägaren” i centrum: Brita Tott på Hammersta. Hon bekostade tillsammans med sin make Eringisle Nilsson målningarna i Ösmo kyrka. Den spiondömda men benådade Brita dog 1498 och finns avbildad i Ösmo kyrka.

Tidsresan gick vidare till ”fyrbyggaren” Margareta Hidding, gift van der Hagen, som var den som lät bygga den nuvarande Landsorts fyr 1689–1690. Hon levde sina sista år på Fållnäs och dog 1712. En annan byggare var Margareta Andersén, gift Törnflycht. Hon lät bygga det Törnflychtska koret i Ösmo kyrka efter sin make Olof Törnflycht.

Via den kända författaren och rättvisekämpen Fredrika Bremer – som spenderade några barndomssomrar på Nynäs gods – gick resan vidare till några andra kvinnor födda på 1800-talet. Dessa hade dock en lite mer okänd historia.

En som är relativt okänd för dagens kommuninvånare är Florence Bonde på Fållnäs, född 1817. När hennes make Knut Bonde dog och hon insåg att familjens ekonomi var illa ute började hon mycket framgångsrikt utveckla Karta och Oaxens kalkbruk. År 1883 köpte hon även Liljeholmens kalkbruk, och sedan flera andra, för att undvika konkurrens. Florence Bonde ledde företaget fram till sin död 1900.

En fascinerande och ny bekantskap för åhörarna var även Lovisa Skarp, född 1859 och uppvuxen på Karta. Hon hade läshuvud och fick, när hon blev äldre, gå småskolelärarinneseminariet i Stockholm. Hon återvände och började arbeta som lärarinna på Karta, men gifte sig sedan med en missionär. Hon verkade sedan i många år i Diadia, Kongo.

Hur många har inte sjungit ”Blåsippan ute i backarna står”? Men vem har skrivit den? Jo, Anna Maria Roos, en författare som tidvis bodde på Djursnäs gård i Ösmo. Hon var född 1862 och skrev förutom många folkkära visor även ett sextiotal böcker.

– Hon hann bo både i New York och på Teneriffa innan hon dog i Indien 1938, berättade Maria Landin.

Föredraget hette ”Från Disälv till Nanna Schwartz” och den sistnämnda var en framstående läkare och forskare som så småningom blev Sveriges första kvinnliga professor i statlig tjänst. Men vägen till utnämningen kantades av intriger på Serafimerlasarettet. Vem skulle få professuren när den tidigare professorn gick i pension? Nanna ville först inte delta i intrigerna. Men när hon hörde vad en av kandidaterna hade sagt ändrade hon sig.

– Hon fick höra att ”det vore väl ytterst olämpligt att till en sådan viktig tjänst utnämna en kvinna i klimakteriet”. Då ändrade hon sig. Hon fick stor majoritet i omröstningen. Och fick professuren.

1940 byggde hon och maken ett hus på Ören, Torö. Nanna Schwartz forskade på reumatiska sjukdomar och tarmsjukdomar.