Under föreningens medlemsmöte den 8 november berättade Sandra Wictorin om sin släktforskning och vad hon har hittat i olika arkiv om sin egen släkt. Via sin pappa och farfar tog hon åhörarna med till sin farfars mormor, Stina Svensdotter Sandberg, född 1790 i Odensåker i Skaraborgs län.
Stina och maken Magnus gifte sig 1820. De fick flera barn och familjen levde tillsammans i ett torp som heter Blombacka i Ransbergs församling. Men efter 23 års äktenskap dog Magnus 1843, och Stina blev torparänka.
– Det måste ha varit tufft, för vid 62 års ålder dömdes hon för ”första resan stöld”.
Noteringen fanns i församlingsboken och domen hittade Sandra Wictorin i Valla häradsrätt.
Men det visade sig att det inte var Stina som var tjuven. En 44-årig kvinna som hette Lena Bergsten, som Stina var bekant med, dömdes för stölderna, medan Stina dömdes för att ha gömt stöldgodset. Hon erkände och dömdes för häleri. Sex dagar på bröd och vatten fick Stina, vilket kan tyckas vara ett milt straff. Men det var det inte på den tiden. Många människor var redan undernärda och dessutom skulle de ju arbeta i fängelset.
Vad var det då som stals? Sandra Wictorin läste ur domen: Olika sorters garn, men också en tesked i silver hade fått fötter när Lena Bergström var på besök hos olika människor i trakten. Stölden av silverskeden ertappades Lena med när hon var på Luciakaffe hos en bekant. Då föll skeden ur hennes kläder!
Stina klarade sig trots de hårda förhållandena i fängelset och fick leva ytterligare några år. Hon dog 1860, nästan 70 år gammal. Så småningom flyttade flera av hennes barnbarn från trakten.
– Det kanske var det för skamligt att ha en mormor som var dömd för stöldbrott? Det kan ha varit därför som till exempel min farfar flyttade från socknen. För min del var det bra, för det var så släkten kom till Nynäshamn, sa Sandra Wictorin.
Helene Skoglund, NSF
