Vanligt folks intressanta historia

Torparnas historia är historien om de kvinnor och män som historiskt sett har utgjort den största delen av Sveriges befolkning. Ändå finns det mycket litet skrivet om dem. Det har historieprofessorn Kalle Bäck ändrat på. Den 14 november besökte han Nynäshamns släktforskarförening för att berätta.

November månads medlemsmöte i NSF gick i torparnas tecken. Kalle Bäck, professor i historia vid Linköpings universitet, var inbjuden för att prata om sitt mångåriga arbete med att undersöka och kartlägga vanligt folks historia.

        Bönder och torpare var Sveriges absolut största yrkesgrupper men har varit styvmoderligt behandlade av historikerna. Här finns vanliga, men också oerhört dramatiska, levnadsöden – väl så intressanta som kungarnas och adelns, sa han.

Det finns mycket få vetenskapliga skrifter om vanligt folk som bönder och torpare. Det blev Kalle Bäcks utgångspunkt, och i dag är han expert på svenska landsbygdsförhållanden.

”Torp” har betytt olika saker under historiens gång. På medeltiden när det var gott om allmänningar kunde de bondsöner som inte fick ta över gården ta sig lite mark på allmänning och bygga nytt. Det är torpets första innebörd – ”nybygge”.

På 1600-talet fick adeln bygga torp på sina gårdars ägor. Det var ett sätt att få ständig tillgång till arbetskraft, medan de som bosatte sig där – torparna – i sin tur slapp att bli utkommenderade i de otaliga krig som pågick.

Bönderna hade inte samma rätt som adeln att bygga torp på sina ägor. Men efter det sista bondeupproret 1742 – även kallat Dalaupproret ­– beslutade riksdagen att ge bönderna rätt att anlägga torp.

        Och på bara ett århundrade exploderade antalet torp! 1850 fanns ungefär 100 000 torp i Sverige. Var sjunde svensk levde och verkade på torpen, berättade Kalle Bäck.

Torparna hade nyttjanderätt på torpen, och de betalade med dagsverken. Men kunde man försörja sig på ett torp? Nja. Goda år kanske. Det var ett hårt liv. Ett torpkontrakt kunde betyda åtaganden för mannen i familjen att göra tre dagsverken per vecka. Utöver det skulle ett antal kvinnodagsverken göras, med till exempel mjölkning och slåtter på storgården. Men det räckte oftast inte. En viss mängd ull och till exempel ett visst antal lingon eller andra bär behövde också lämnas till storgården. Det sistnämnda var ofta barnens arbetsuppgift.

        Kvinnornas arbete var ofta avgörande för familjernas överlevnad. Torparfamiljerna fick till exempel in extrainkomster från kvinnors arbete med fönstertvättning, sömnad och annat.

Man kan också se i källorna att torparna gifte om sig snabbare än män inom andra sociala grupper. När mer än hälften av arbetsveckan gick till dagsverken och arbetet med den egna skörden och det egna hushållet väntade, krävdes det två på torpet för att överleva.

Torparna försvann 1944. Då blev det förbjudet att betala med dagsverken, och arrendet tog i stället över.

Kalle Bäck har skrivit flera böcker, till exempel: ”Den besvärliga svärmodern: myt, nidbild eller verklighet”, ”Det svenska dasset - inte bara en skitsak!”, och ”Sverigebilden: en historia om rödfärg, tegel, trädgårdar och byggnader”. En del av dessa ämnen snuddade han också vid under föredraget. Visste ni till exempel att ordet ”hemlighuset” inte syftar på de privata ärenden man uträttar där, utan på vilka hemligheter och förtroenden man kunde utbyta på dasset, som ofta hade fler än ett hål?