Att dö den goda döden

Att leva väl var viktigt för att få komma till himlen. Lika viktigt var att dö väl, att dö ”den goda döden”. I vidskepelse och skrock kring döden och de döda så kan man se människors tankar om ”den goda döden” kontra den ”nesliga döden”. Den goda döden var något att eftersträva. Att, efter ett långt hederligt liv göra sig beredd att dö, innebar att man försonat sig med Gud, hunnit ta avsked av släkt och vänner och fått ta del av Herrens heliga nattvard. Sedan kunde man dö i lugn och ro i förtröstan på sin frälsare.

Ni har väl alla stött på mer eller mindre utförliga beskrivningar av människors levnadsöden i socknarnas dödböcker. Prästen skulle, i sina anteckningar, intyga att personen i fråga gjort sig förtjänt av att få stå upp på domens dag och få ta del av den eviga saligheten.

Här är ett exempel ur Sköldinge sockens dödbok 1722:

”Erik Jönsson blev död d 8 november och begrovs d 18 ejusdem, sedan han levat hade 63 år, varit länge kyrkovärd, och levat stilla och from.”

Erik hade levt väl – varit stilla och from. Vilket garanterade honom en plats i himlen. Det var inte bara vuxna som hade kravet på sig att leva ett ordentligt liv, även barn skulle från tidig ålder lära sig vikten av detta.

I notisen om lille Anders, död 1701, har prästen skrivit att han varit ett sedigt och dygdesamt barn.

”Rusthållarens Mons: Erik Fougels lilla son Anders, blev död mellan d 30 november och 1 december om natten kl 12 då han levat har som ett sedigt och dygdesamt barn 5 år, 9 mån och 11 dagar. Begraven d 15 följande december under fädrens liksten, syd stora kyrkoporten.” (Sköldinge socken)

Den nesliga döden

Motsatsen till den goda döden var den nesliga döden, eller den oförberedda döden. Den sågs som något ont och farligt. Den som gick hädan på ett sådant sätt troddes inte kunna få ro i sin grav.

Det finns mycket skrock och vidskepelse kopplat till den nesliga döden. Den som inte fick ro i sin grav kunde bli en gast, gengångare eller myling. Det mesta av denna vidskepelse finns naturligtvis kring de som dött genom avrättning eller som tagit livet av sig. Där var det så gott som säkert att de skulle bli gengångare.

Men även genom att dö hastigt och oväntat, till exempel genom en hjärtinfarkt, kunde ge upphov till rädsla hos de närstående. Inte bara för hemsökelser utan också en rädsla för att den döde inte skulle få begravas på ett hederligt sätt och på så sätt utestängas från Guds nåd.

1702 dog mannen Erik Larsson hastigt under en Stockholmsresa. Prästens skrivning i dödboken att ”ingen kan eller bör annat tala om honom än det som berömligt och gott är” visar hur tydligt prästen markerar att, trots att han dött en neslig död, så är han en ärlig man som får begravas på kyrkogården.

”Erik Larsson från Ramstad, blev död d 7 maj, då han var på vägen till Stockholm uppå en holme på Ekerös fiähle (fjärden) mitt för Vällinge bruk, ganska oförmoderligen, men av sitt följe strax fört till bruket där han blev svepter och sedan hemförd hit till Skyllinge och begraven d 18 ejusd. på kyrkogården hart vid Klockstapeln, have levat som en rätt kristen, rederlig och uppriktig man, hjälpsam mot de fattiga, in summa så levat här i världen att ingen kan eller bör annat tala om honom än det som berömligt och gott är, sina 38 år till fyllo.” (Sköldinge socken 1702)

En ärlig begravning eller en neslig

I äldre tider skilde man på ärliga/hederliga och nesliga begravningar. Hade man, enligt prästen, levt ett stilla och ärligt liv, fick man en hederlig begravning. En begravning som omfattade präst, klockringning, ceremonier och processioner.

En begravning var förr en angelägenhet för familjen, släkten och hela byn. Det var många sedvänjor som man måste ta hänsyn till såväl före som efter den dödes begravning. Innan den döde fördes till kyrkogården brukade någon lämplig person i byn hålla ett kortare utfärdstal eller läsa ut den döde. I byn risades med granris längs med vägen där liktåget drog fram. De olika klockringningar som förekom på en begravning; själaringning, gravöppningsringning och tacksägelseringning ansågs av folket som nödvändiga för att den döde skulle få frid och inte gå igen.

Nesliga begravningar

Hederliga begravningar var en kyrklig angelägenhet och ordnades efter kyrkohandbokens föreskrifter. De nesliga begravningarna däremot berodde på världslig domstols prövning och utgjorde ett led i gällande strafflagstiftning. Det gällde ju främst om misstanke fanns om att någon tagit livet av sig. Denna misstanke skulle utredas av häradsrätten. När rätten kommit fram till sitt beslut, beslöts också vad som skulle hända med kroppen.

Under 1700-talet delade man upp de nesliga begravningarna i tre olika grupper. I den ”mest nesliga” hade världslig rätt avgjort att den döde skulle föras till skogs av skarprättaren och nedgrävas. Dessa döda hade inga som helst möjligheter att nå den eviga saligheten.

De ”mindre nesliga” begravningarna gällde för dem som påträffades döda och befunnits föra ett ogudaktigt leverne, supit ihjäl sig eller om två personer hade dödat varandra. Då blev deras kroppar lagda avsides på kyrkogården utan präst och ceremonier.

De ”minst nesliga” begravningarna avsåg sådana självspillingar som begått handlingen ”i huvudsvaghet, raseri eller annor vånda”. De skulle av ärligt folk få hanteras och begravas på kyrkogården i stillhet utan vanliga ceremonier.

Att begravas i stillhet

Att begravas i stillhet uppfattades som ett samhällsstraff och var omgärdat av mycken vidskepelse. Folk trodde att den stackars döde förpassades direkt till avgrundens makter. Man trodde att mull och örter från deras gravar, belägna avsides på ett hörn av kyrkogården, hade en särskild läkekraft. Inte välsignad av himlen utan av andra makter.

Att läggas avsides betydde att bli begravd på den norra sidan. Väderstrecket norr har länge förknippats med onda makter. Det finaste var att bli begravd inne i kyrkan, men det var ofta förbehållet präster och adelsmän. Näst finast var att bli begravd under takdroppet på den södra sidan. Gick inte det så var kyrkogårdens södra eller östra sida att föredra. Där skulle man bli begravd i öst-västlig riktning med huvudet i väster så att man skulle kunna stå upp på domens dag. Norr om kyrkan ville ingen hederlig människa bli begravd.

En begravning i stillhet eller tysthet betydde att den döde inte fick någon klockringning, något som ansågs nödvändigt för att komma till saligheten.

För oss kan det tyckas märkligt att man lade så mycket kraft på den goda döden och den ärliga begravningen men alla trodde på ett liv efter detta. Och att det liv man levt på jorden påverkade hur man fick leva i nästa.

Jag tycker också att det är intressant att fundera över när den centrala fråga inom kristendomen, den om uppståndelsen, försvann ur vårt medvetande. Nästa gång ni går på en kyrkogård, titta då efter hur gravarna är orienterade. Står gravstenarna i rätt väderstreck, öst-väst? Finns det överhuvudtaget någon chans att bli återfödd?

2021-03-07

Maria Landin