Månadens tema 2020

"Om svedjefinnarna eller skogsfinnarna som de också kallas"

Författare Christina Knutsson.

Fram till 1809 tillhörde Finland Sverige. Befolkningen i de östra skogarna i Finland, bedrev svedjebruk. Metoden går ut på att man sår säd i askan efter nedhuggen och bränd skog.
Svedjebruk, boskapsskötsel, jakt och fiske var hörnpelarna i dessa skogsfinnars näringsfång.

Under 1500- och 1600-talen flyttade många skogsfinnar till skogslandskapen i Norrland och Mellansverige. I Sverige fanns det stora orörda skogar som mer eller mindre betraktades som värdelösa.

Myndigheterna uppmuntrade till detta. Skogsfinnarna förde med sig sin svedjeteknik, byggnadstradition och folktro och ett mycket annorlunda språk.

Svedjebruket

Svedjebruket krävde stora ytor och tog lång tid. 1:a året fälldes träden i området som skulle svedjas. Träden fick ligga och torka i flera år. Därefter brändes svedjan och sen sådde man i den ljumma askan. Det var framför allt en sorts 2-årig råg som inte gick att skörda förrän hösten året därpå.

Men man fick ofta lön för mödan, för rågen kunde ge hundrafalt igen, ibland tusenfalt. Från ett enda korn växer en hel tuva råg upp. Efter den första rågskörden, såddes ofta rovor på svedjefallet, men redan efter något år var marken för näringsfattig för att odla i. Då växte lövsly och gräs upp som blev till bete för husdjuren. Det gällde alltså att ha flera svedjor i olika stadier igång samtidigt, om man ville skörda råg varje år.

De stora rågskördarna gav en hygglig levnadsstandard för skogsfinnarna. De kunde betala skatt i råg och byta mot andra varor som sill, salt eller järn. Men om det blev missväxt var nöden och fattigdomen inte långt borta, därför kombinerade skogsfinnarna sitt svedjande med boskapsskötsel, åkerbruk, jakt och fiske.

Byggnaderna

Den första byggnad som skogsfinnarna satte upp, var en enkel typ av bastu. Där kunde de både bada, torka säd och bo innan boningshuset, rökstugan, var byggd. Det är en enkel stuga som består av ett rum med en stor ugn utan skorsten.

Röken stannar kvar i rummet, uppe under taket. Lägre ned i rummet, besväras man inte av röken. Röken regleras med en lucka i taket och små dragluckor i ena långväggen, i nyare tid fönster. Det gick bra att baka i den stora ugnen. I rökugnens framkant finns en grop. Dit kunde man raka glöd och laga mat, men ofta fanns det även separata kokhus på gården.

En utveckling av rökstugan var att den byggdes ut med ett mindre rum där det fanns en öppen spis. Det förenklade matlagningen, då det gick att hänga grytor direkt över elden. Många rökstugor byggdes sedan ut med ytterligare ett rum, så kallad svenskstuga. Där fanns en vanlig spis med skorsten och det var ett finrum som inte användes till vardags.

På finngården fanns förutom rökstugan två andra byggnader som värmdes med rökugn; bastun och rian, där säden torkades.

På gården fanns också ladugård, lador, kokhus, vedbod, jordkällare och andra uthus. Vissa finngårdar hade också smedja. På gården fanns det till slut en byggnad för varje funktion, placerade utan bestämd ordning.

Skogsfinnen blir svensk

Men sen dröjde det inte så länge innan man från myndighetshåll kom på att skogarna nog kunde användas till annat än till svedjebruk. Nu kom järnbruken som behövde träkol i massor. Så då förbjöds svedjebruket i slutet av 1600-talet. Finnarna fick bli torpare och skaffa djur. Under 1800-talet arbetade många åt skogsbolagen och med virkesflottning. De som ägde skog kunde få inkomster genom den ökande timmerhandeln.

Prästerna klagade ibland på att finnarna inte besökte kyrkan så ofta, eller att de inte klarade husförhören. Det kan förklaras med långa avstånd och språkproblem, gudstjänsterna hölls ju på svenska. Men allt eftersom inlemmades skogsfinnarna i det svenska sättet att leva. Deras språk och kultur försvann mer och mer. Barnen talade bara svenska i skolan.

I mitten av 1900-talet gick de sista som kunde tala den värmlandsfinska dialekten bort och de bebodda rökstugorna lämnades åt sitt öde. Men många som härstammar från nordvärmland har skogsfinskt blod i sina ådror, ofta utan att ens veta om det!

Mina egna skogsfinska anor

På min farmors sida finns flera anfäder som kan spåras tillbaka till skogsfinnarna som t.ex. Jöns Bengtsson Jurmoinen född ca 1580 i Finland och Lars Månsson Laitinen född vid samma tid i Finland.

Lars kallades även ”Lasse Finne” och levde på gården ”Där öste” i Bjurbäcken. Han kom till Bjurbäcken ca 1620, köpte hemmanet av Nils och Erich i Tobyn, Mangskog. Han dog omkring 1653 i Bjurbäcken.  Vid tinget 1647 fick "Lasse Finne" böta för olaga svedjebruk. Jöns Jurmoinen köpte hemmanet Salungen av bröderna Simonsson. Han levde där till sin död 1652.

Om skogsfinnarna går många historier att läsa i en dagbok av C A Gottlund från 1821.  Han har skrivit ned en massa historier och skrönor om skogsfinnarna som han hört under sina vandringar.
Bl a denna:

”Denna by (Bjurbäcken) är en av de äldsta på skogen här. De berättade på det sättet, att en finne Lars Månsson Laitinen först kommit hit från Finland och huggit en stor, ofantlig sved, på den plats, där nu Badstufallet är beläget. Han hade arbetat med det en hel sommar, och när han sådde den, så hade han ej mera utsäde än [som kunde rymmas] i en handske, det hade han satt korn för korn.”

”När han gjort det, hade han gått åter till Finland och därifrån medfört sin hustru, med vilken han talat mycket om sin stora sved. När hon kom hit, så såg hon, hurudan den var. Då byggde de badstuga och pörte. Härifrån gick han sedan till toppen av en hög gran och såg här ett högt berg, dit han flyttade bopålarna och på det sättet kom han hit till Bjurbäck och byggde sin badstuga, där nu Smedberget [eller Kägelberget] är.”

Han återvände alltså till Finland för att hämta hem en hustru. Det var alltså så man imponerade på en kvinna med skogsfinskt påbrå! ”Följ med mej hem och titta på min stora sved!” ?

Källor:

·         www.varmlandsmuseum.se

·         www.Finnskogarna.com

·         www.Wiki.rotter.se

·         C.A. Gottlund: "Dagbok öfver dess resor på Finnskogarne i Dalarne, Helsingland, Vestmanland, och Vermland år 1817” 

·         Kenneth Larssons släktforskning och kartläggning av Mangskog