Vilket är det mest udda yrket du träffat på i din släktforskning?

Tillhör du dem som, liksom jag, mest har vanliga bönder, torpare och statare i din släktforskning? Eller har du präster, adelsmän, valloner eller smeder i din släkt? Du kanske till och med stammar från någon känd person, typ Stormor i Dalom?

Då har du tur för då finns det en hel del att hämta i olika typer av källmaterial. Förutom de vanliga handlingarna såsom kyrkoböcker med mera så är det många, både privatpersoner och släktforskarföreningar som forskat kring dem. Det finns ofta databaser, biografer och herdaminnen som man kan djupdyka i.

Även om du inte själv har någon person med speciellt yrke i din släkt så har du säkert under din forskning träffat på några udda yrken. Vad sägs om kittelflickare eller sumprunkare till exempel? Ord som man nästan skulle kunna använda som svordomar, vilket man också gjorde förr i tiden. Inget av yrkena var särskilt välsedda.

En kittelflickare var en person som förtennade eller lagade kopparkittlar. Han for runt på landsbygden och i städerna, och bara det var ju misstänkt. Det var ofta resande som hade detta till yrke. En sumprunkare syresatte vattnet i fisksumpar, alltså båtar försedda med sump där levande fisk hölls. Det var ett hårt arbete att vagga dessa båtar dygnet runt så att vattnet syresattes och fisken kunde förvaras levande under en längre tid.

Ritning på seglande fisksump. Urklipp ur akvarell gjord av Folke Sjögren.

Ett yrke som jag särskilt fascinerats av är missionär.

Med morföräldrar och andra släktingar som var baptister är jag uppvuxen med hednamissionen. Som barn hade detta begrepp ett lite romantiskt skimmer över sig. Edit Zamuhl, en kusin till min mormor, blev missionär och barnmorska i Kongo. Tyvärr vet jag inte så mycket om henne.

Men en dag när jag letade efter en notis i Sorunda sockens dödbok stötte jag på en person, Henning Skarp, som stod antecknad som död 1895 som missionär i Kongo. Det väckte min nyfikenhet och jag började forska kring honom. Det visade sig att han var gift med en kvinna, Lovisa Gustafsson, född på ön Karta i Himmerfjärden 1859. Hon var dotter till en kalkbruksarbetare där. Lovisa blev redan som barn präglad av den nya väckelserörelsen, först baptismen men senare missionsförbundet. Lovisa flyttade till Stockholm för att utbilda sig till småskolelärarinna och återvände som lärarinna till Karta skola och senare till Vreta skola på Lisön.

Henning Skarp var född 1856 Kila socken. Han blev frälst omkring 1879 och började predika. Han utbildade sig till skogvaktare och vistas under en tid på Lisön. Troligen var det då som Henning och Lovisa träffas.

1886 blir Henning kallad att utgå som missionär till Kongo av Svenska Missionsförbundet. Han avreste, tillsammans med missionärerna Karl Johan Pettersson och Josef Wilhelm Håkansson den 20 april 1887 till Banana, en hamnplats vid Kongoflodens utlopp.

Deras huvudsakliga uppgift i Kongo blev att anlägga en ny missionsstation vid Diadia, ca 2 mil nordväst om huvudstationen Kibunzi. De lyckas under mycket svåra förhållanden bygga upp stationen och började predika. Men det gick trögt, många av de infödda återgick snart till sina gamla liv och sin gamla tro. Missionärerna själva och deras familjemedlemmar blev nedbrutna av sjukdomar och reste hem i förtid eller dog. Missionsstationen i Diadia lades ner 1906.

Henning Skarp

Lovisa Skarp

Henning återvände till Sverige 1892 och då gifte sig Henning och Lovisa. Även hon hade blivit avskild för missionen och makarna återvände till Kongo och Diadia. Där föddes en dotter. Våren 1895 reste Lovisa hem till Sverige med dottern och ett barn i magen. De var svårt sjuka av feber. Tanken var att Henning skulle komma efter men istället kom dödsbud från Kongo i november 1895. Lovisa bodde kvar med barnen i Sorunda fram till 1905, därefter flyttade hon till Norrköping, där hon dog 1928.

Under tiden jag forskade kring dessa personer och missionsförbundets historia funderade jag mycket kring vad som drev dessa människor att ge sig iväg till, för dem, totalt okända länder. Många kände sig kallade och for iväg till strapatser de aldrig hade kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi. Månadslånga resor med båt, möte med ofta fientligt sinnade människor, okända sjukdomar med mera. Väldigt rörande är bilder från Diadias lilla kyrkogård med vita kors. Dessa människor drevs av en inre glöd och övertygelse om att de gjorde det rätta i att försöka omvända ”hedningarna” till kristendomen och ett annat liv.

Vill du forska kring frikyrkorörelsen så finns det ett omfattande arkivmaterial. Bland annat så har Svenska Missionsförbundet bevarade brev, dagböcker, matriklar, biografier och väldigt mycket fotografier från de olika missionsstationerna. Det var inte bara i Afrika man byggde stationer utan också i Kina och Indien.

Idag har Svenska Missionsförbundet, Svenska Batistförsamlingen och Metodistkyrkan slagits ihop till Ekumeniakyrkan, som förvaltar dessas arkiv.

Författare Maria Landin

Denna text får endast kopieras med uppgift om upphovsman och källa